Oklassade J10 "Otto"

Familjen Rudolf Aust arbetar med J10 "Otto". De seglade i 3,5 säsonger med båten. Foto : mars 1968.

Rudolf med sin dotter.


J10 "Otto" i ESK Ekolns Segelklubb hamn. Uppsala 1963.

J10 "Otto" vet vi inte när den är byggd eller av vem. En okappad J10:a var nog bland de tidigare.
Att båten fanns i Uppsala visar att den säkerligen kommit till Stockholm under kriget. Det gick
järnvägsvagnar fulla med J10:or från båtvarven i Bohuslän. Det fanns ingen bensin att köpa till
motorbåtarna, så folk som ville ut till sina sommarställen i Stockholms skärgård fick börja segla.
Var kanske detta en av anledningarna till att båtbyggare inte blev inkallade till militärtjänstgöring
under kriget?

Rudolf Aust i Uppsala, mera känd i Stjärnbåtssammanhang, (se Stjärnbåt nr 347 "Agneta" som
han ägt sedan 1947, på www.stjärnbåten.se), skickade ett E-brev 2013-10-07 :

Jag har faktiskt ägt en 10-julle en gång i tiden!  År 1963 undre min studietid här i Uppsala föreslog
min vespareparatör att jag borde köpa en bil av honom, men jag sade att jag var mer intresserad
av en segelbåt. Han berättade då att han för några år sedan fått en båt som dellikvid i någon affär
och erbjöd mig den. Den skulle kosta 100 kronor om den flöt och vara gratis om den sjönk.

Några kamrater däribland min blivande hustru, och jag letade upp båten på ESK:s varv.
Det visade sig vara en okappad 10-julle i eländigt skick. Dels var det is i kölsvinet och dels växte
det blommor i ett par av nåten. Masten var i 4 delar men de gamla bomullsseglen var dock bruk-
bara. Fulla av energi tömde vi båten på is, blommor och multnad kompost. Konstigt nog var båten
inte rutten, men samborden var gravt deformerade av isen.

Vi skrapade rent, och reparerade så gott vi kunde. Studenter i studentboende är inte utrustade med
så många verktyg, men på något sätt lyckades vi få båten i vattnet, vilket var Fyrisån. Det hade gått
åt stora mängder av tätningsmedlet Farm, några bitar blyplåt, båtlack och färg, samt en tentamen i
psykiatri.

Som närmsta grannar på varvet låg på den ena sidan den legendariske ESK:aren Abel Johansson,
som bland annat ritat vårt klubbhus i hamnen, med sin inomskärskryssare "Peggy". Och på den andra
sidan varvets primitiva bekvämlighetsanrättning. Abel uppmuntrade oss och gav oss goda råd, samtidigt
som han skrapade skarndäcken på sin båt. Då våren gick över i sommar blev närheten till utedasset inte
så behagligt, varför vi sjösatte vår julle och Abel gick hem. Detta upprepades varje år.

Då vi stolta seglade nedför Fyrisån stod ett par äldre herrar på stranden vid Ulleråkers mentalsjukhus
och sade till varandra : "Där seglar en riktig sjöbåt". Strax därefter gick styrbords röstjärn ur däcket.
Dock lyckade jag slå och rädda masten och hjälpligt surra vantet på plats.

Då vi så småningom kom fram till ESK:s (Ekolns Segelklubb) hamn möttes vi av hamnkapten Martin
Larson som erbjöd oss en plats vid en brygga och önskade oss välkomna som blivande nya medlemmar.
Jag har alltsedan dess varit medlem i denna klubb och varit aktiv bl.a. som ordförande under ett par
perioder.

Vi seglade på Mälarens vatten med vår julle, ständig ösande, men med mycken glädje under fyra och
en halv säsong. Under den femte sommaren lånade en kamrat båten, under det jag var på Långedrag
och seglade med min Stjärnbåt. (Stjärnbåt nr 347 "Agneta"). Kamraten lyckades segla J10 "Otto"
till vrak på för mig okänd plats. Jag lyckades aldrig finna den.

Tyvärr minns jag inte jullens nummer eller byggnadsår. Hur den hamnat i Uppsala är även det fördolt
för mig. Ja underliga är våra jullars öden.           
                                                                     Rudolf Aust

Var på sjöbotten J10 "Otto" finns i dag, vet vi inte.
 

www.julleregister.se