J18 nr 112
J18 nr 112 "Elida". Första turen Pingstafton 1958. Ingmar till rors,
Ingmars far Sten Larson
på kapptaket och mor Inger på fördäck. Övriga personer oidentifierade,
men vi tycks ha varit
ganska många ombord. I bakgrunden Valön i Stigfjorden, där ängarna ligger på den gamla
gården
Korsvik. Foto: Sven Samuelsson.
Ingmar 8 1/2 år 1950 seglar Långedragsjullen J18 nr 112 "Elida".
Ingmar seglar "Elida" mot SW i Stigfjorden 1956. Till höger ser man
Björshuvudet på Tjörn,
där enligt traditionen
en gång stod en galge... "androm till varnagel". Till vänster syns
Kälkerön
och längst bort i fonden ligger Mjörnlandet.
Ingmar skriver i ett brev 2011-08-15 : Att syssla med "Elida"- minnen
väcker en hel del känslor.
Första gången jag höll i rorkult på
Stigfjorden var 1951. Den tysta tiden. Tiden då fart och jäkt
inte
fanns. Den var ännu inte uppfunnen.
Ingmar fortsätter i SXK:s årsskrift 2011 på sid.150 : Han var bara tio
år. Hans blod hade satts
i svall. Hans far hade gett honom segeldrömmar.
Då hade han varit bara åtta och fick följa med
i en J18. Tjusningen
invaderade honom direkt. Och nu var han alltså tio och hade skapat
sig sin
första farkost, en segelförande liten dinge. Genom ett hål i
roddartoften stod en kort mast.
Seglet var en solstols blå duk,
fortfarande fäst vid sina träribbor. Rodret var en åra. Hjälpköl ett
bockat, rostigt plåtstycke hängt över dingens sarg. Pojken var mycket
stolt : Det gick att kryssa
i 15 grader mot vinden. Och på länsen
forsade man!
Dingen hade blivit segeleka två
år senare. Pojken och hans vän var i sjönöd. Kulingen drev deras
båt mot
en stenig strand, där skummet bröt. De kunde inte få henne över stag hur
de än försökte
och med årorna var de lika maktlösa. Våta, trötta och
lite rädda såg de stranden komma allt närmre.
Från varvet gick nu en motorsnipa ut mot dom. Sven på holmen, blåklädd,
stod till rors.
Han ordnade med bogsering och tog vant pojkarna tryggt
in i hamn. "I har för stort försejl" sa han.
"Dé é därföre ho inte vill
gå runt. Jä kan hjälpa er å sy i rev i sejlet!"
Viktor (med spade) tillsammans med föräldrar och syskon på Kälkerön. "De
sista på ön",
antecknar konstnären Sten Larson
(Ingmars far) på sitt linoleumsnitt från 1930-talet.
Ingmar
skriver i SXK:s årsbok 2011 :
Men där är han ju! Viktor. Viktor med
hunden och sina katter. Han bär en spann, ser jag.
Kliver i ljungen
bland bergen. På väg att mjölka sina kor på ängen. Men Viktor - han är
ju död!
Ändå ser jag honom så tydligt! Ängen ligger där precis som
förut. Jag ser ju det. Grön och lockande,
insänkt i graniten. Och
ljungen, den finns. "Hur`nt è dé på Sundaln?" ropte han inte det? "Bara
bra!
Hur är det själv, Viktor, här på din ö?" Det är väl bara ett
hallucinerande minne, som kommer över
mig, när jag seglar femtio år
senare. På samma kurs, utmed samma land. Utmed Kälkerön i Bohuslän.
"Skall du också ha", sa han. "Skall du också ha ekran öl, Kerry?"
upprepade han och hällde öl
i matskålen åt sin vän, hunden Kerry. Viktor
skrattade gott med en mun, som saknade många tänder.
Det var i hans kök
vi satt, i hans stuga, ett minne från adertonhundratal. "Ja, ho blåser i
da" sa Viktor.
"Tack för att du hälsar på. Dé blir allt ensamt här på öa
iblann". Jo det kan man ju förstå. Han är den
siste kvarvarande på
Kälkerön. Hans föräldrar och syskon är borta. De andra tre familjerna,
som
bott
på ön, är utflyttade. De tog husen med sig. Bara grunderna är
kvar och berättar tysta minnen.
"Ja, det var en ann ti" säger
Viktor. "Då skulle en overleva. Då var dé nock mé hus, mad och klaer...
men nofortia skall di ha alltingen..."
Viktor är betänksam.
Kanske förstår han att han lever som en tidsrest. Utan el. Utan indraget
vatten
och avlopp. Med sina kor och får. Sin hund. Sina katter. Sina
potäter. Och fisken i fjorden. Allena på
sin ö. "Kömmer du tebaks
en ann gång?" undrar Viktor, när han tillsammans med Kerry och några
katter
senare följer mig ner till sjön. "Hälsa dom på Holmen. Säg att jä
har allt jä traenger... Jä veftar på berget
om dé skulle vaera nöt".
Och jag hissar segel, vinkar, ropar "vi ses, Viktor", lägger ut mot
Sundsdalen,
mitt hem.
Carl Löfving vid masten och Ingmar i sittbrunnen förbereder segelsättningen vid J18 nr
112
"Elidas" boj vid Holmudden 1956. I bakgrunden Kälkerön t.v. och Brandholmen
t.h.
J18 nr 112 "Elida" ritades av Hjalmar Olsson och byggdes 1949 av
Bröderna
Karlsson & Söner vid Svinevikens Båtvarv,
Orust. Båten byggdes i ek med olaskad
bordläggning i friborden. Inredningen var byggd i mahogny. Kappen hade två
kojer och
luckor för öppningen. Däcket
i Oregon pine. Hjälpmotor fanns inte.
Förste ägare var Direktör Sven Larson. Svens
sonson Ingmar Hård af Segerstad i Nösund
skrev 2011-08-14 i ett E-brev : J18 nr 112 levererades 1950 till familjen, då jag var
blott 8 år.
Båten fick namnet "Elida" och var
i familjens ägo i hela
sitt liv. Första säsongen fanns hon på Koster
och vid Stenungsön. Jag
började segla på allvar med henne 1951 - naturligtvis inte ensam då.
Men redan som 13 åring gjorde jag och en två år äldre kamrat vår första
långsegling upp efter
Bohuskusten.
Under hennes resterande tid på haven
var först Lyrön, sedan Holmudden hemmahamnar.
Hon förliste till
familjens stora sorg i en sensommarstorm 1962, då hon slet sig från sin
boj och
drev över Stigfjorden för att möta sitt öde på Märren, strax
sydväst om Lille Röd i östra Stigfjorden.
Där blev hon ett oreparabelt vrak. - Ingmar skriver vidare i brevet 2011-08-15 : Så är vi inne i halva
augusti. Somrar har en tendens
att inte längre vara näst intill oändliga,
som i barndomens tid. Men än
återstår mycket segling. Vi tar sällan upp
förrän i november. Vi har hittills i år loggat 500 sjömil.
Kanske når vi
även denna säsong upp till de 1000.
Ibland fantiserar jag om att vi i
vår Allegro 27
ska kunna komma upp till de 50.000 innan vi tvingas
sälja. men det
är
nog tveksamt. Fast 40.000 sjömil är passerade. Jag undrar ibland hur jag
kommer
att må den dagen jag måste säga till mig själv : "Ingmar, nu är
det slutseglat!
Du började som åttaåring.
Men nu får du inse att kroppen är för seg. Ingen mer segling!
Ägarlängd :
1949-1962 "Elida" Sven
Larsson och Ingmar Hård af Segerstad Nösund
J18 nr 112 "Elida"
förstördes i storm sommaren 1962.
www.julleregister.se